Inledning

Dessa biprodukter omsätts och uppgraderas i olika rumsliga och tidsmässiga skalor. Costanza et al. (1997) uppskattade det ekonomiska värdet av ekosystemtjänster (till exempel fotosyntes, pollinering, jordmånsbildning, klimatreglering, koncentrering av malmer, cirkulation av avfall från mänskliga aktiviteter), som direkt och indirekt bidrar till mänsklighetens välfärd, till ca 33 triljoner (10¹²⁾ USD årligen. Vitousek et al. (1986) uppskattade att nära 40 procent av de terrestra (jordbundna, det vill säga utom vattenekosystem) ekosystemens nettoprimärproduktion används direkt och indirekt av människan.

Långsiktig uthållighet bygger på att vi idag tar beslut om förvaltning av de resurser och system som stödjer våra ekonomier. Därför behöver vi beslutsstödjande verktyg för värdering av strategier, definition av mål och uppföljning av framsteg. Begreppet "Energy Return On Investment" (EROI) (Hall et al., 1986), d.v.s. kvoten mellan utgående energi och ingående energi i en process, kallas ibland energibalans och används ofta för att avgöra om en process är lämplig som energikälla. EROI har också använts som indikator på effektivitet i undersökningar rörande jordbruksprodukter (Pimentel och Pimentel, 1979; Stanhill, 1980; Reist och Gysi, 1990; Jolliet, 1990; Franzluebbers och Francis, 1995). I detta värdesystem tilldelas resurser värde endast i förhållande till direkta och indirekta insatser av bränsle i produktionen. Insatser som inte förknippas med bränsleinsatser tilldelas inget värde.

Att anpassa jordbrukssystem mot ökande EROI kan i många fall verka olämpligt med tanke på att livsmedelssystem inte är utformade för att producera bränsle till pannor. Genom att sträva efter högre EROI för jordbruksprodukter gynnar vi produkter som är rika på fett och som kräver vidareförädling efter skörd (till exempel raps, spannmål) medan produkter som är rika på vatten och är färdiga för konsumtion till exempel äpplen, tomater) missgynnas. Fluck (1992a) föreslår att man använder mängd erhållen produkt per enhet insatt energi istället för mängd erhållen energi per enhet insatt energi för jordbruksprodukter. Mått på ackumulerade direkta och indirekta bränsleinsatser har införlivats med och ingår i mer komplicerade och sammansatta metoder för värdering av resursanvändning. Till exempel ingår sådana mått i livscykelanalys (LCA) (Lindfors et al., 1995; ISO, 1997; 1998; 2000a; 2000b).

Det finns flera metoder och verktyg för analys av resursanvändning och dess konsekvenser, t.ex. "Material Intensity Per Unit Service" (MIPS) och "Ecological Rucksack" (Tischner och Schmidt-Bleek, 1993; Schmidt-Bleek, 1996; Schmidt-Bleek, 1997), Ekologiska fotavtryck (Wackernagel och Rees 1996; Folke et al. 1997; Wackernagel et al., 1997), Exergianalys (Wall, 1987; McGovern, 1990) och Livscykelanalys. Olika uppstättningar av indikatorer har också föreslagits (Azar et al., 1996; Bockstaller et al., 1997), men metoderna för sammanvägning av olika indikatorer behöver utvecklas. Andersson et al. (1998) föreslog ett sätt att införliva de fyra socioekologiska principerna (Holmberg et al., 1996) i livscykelanalysens ramverk. Mattsson och Cederberg (1999) föreslog indikatorer för markanvändning som kan användas inom LCA.

Att tilldela rimliga värden åt insatserna av mänskligt arbete är ett problem som ännu inte lösts tillfredsställande inom ovanstående metoder. Fluck (1992b) pekar på svårigheterna att allokera energi till arbete. I energianalys är det vanligt att man antingen bortser från det mänskliga arbetet helt, på grund av dess låga energiinnehåll, eller att man för in det som antalet arbetstimmar.

System som använder olika mängder av material eller energiformer kan bara jämföras om materialen och energiformerna är av samma slag i de jämförda systemen. De resurser som använts för att tillverka en vara eller tjänst speglas inte av dess energiinnehåll, det vill säga att föremål som har samma energiinnehåll behöver inte ha samma resursbas. När vi använder energi som mått på resursanvändning behöver vi alltså räkna om (vikta) de olika energislagen till en gemensam energityp, till exempel till de solenergiekvivalenter (solenergijoule) som används inom emergianalys (Odum, 1996).

Emergianalys tilldelar värden åt såväl naturresurser som material, bränslen och mänskligt arbete. Dessa värden kan ytterst spåras till det arbete som utförs av omgivande ekosystem och tillförs det system vi analyserar via det ekonomiska systemet. Metoden tilldelar egenvärden åt resurser som saknar direkta marknadsvärden och resurser som inte förknippas med bränsleanvändning. Varor och tjänster tilldelas värden i förhållande till hur mycket av jordens totala energiomsättning som tas i anspråk för driften av det undersökta undersystemet.

Figur 1 visar på emergianalysens globala perspektiv. Direkta insatser av varor och tjänster från naturen försörjer ett lokalt system och processade material, bränslen och mänskligt arbete tillhandahålls via det ekonomiska systemet. Det mänskliga samhället betraktas i emergianalys som en del av det större omgivande ekosystemet och måste bidra till detta för att på så sätt förbli en användbar komponent i detta större system.